Finlandssvensk kock, författare och entreprenör

Here’s to the fools who dream

Idag vill jag skriva om ångest!


Pernilla; som skriver om livet med kronisk sjukdom på bloggen Lungan i Stormen, skrev så här:

Det var en läsare som nyligen beskrev ångesten som en tsunami, som bara plötsligt utan förvarning väller in över en. Jag kunde inte ha beskrivit det bättre själv. Det är precis så det känns. I ena sekunden kan man känna sig någorlunda immun mot en ångestattack, för att i nästa sekund känna hur svetten rinner längs med pannan och nacken, hur hjärtat dundrar som tiotusen skenande hästar och hur luftröret plötsligt stryps åt. Jag kan inte ens beskriva känslan utan att börja må dåligt.

och;

En del människor verkar bara vara immuna mot allt vad ångest heter. De förstår inte, eftersom de aldrig känt något liknande. Vilket naturligtvis är en bra sak. Men själv kan jag inte förstå hur det är möjligt. Hur kan det komma sig att en del nästan inte alls analyserar, känner efter, oroar sig, får panik, tänker på djupa saker, när det för mig har varit så hela livet.

 

Jag håller också med om den beskrivningen och ställer mig precis lika oförstående till att det finns människor som aldrig känner ångest som Pernilla gör i sitt inlägg. Det har jag nästan svårt att tro på. Lever dessa människor under en sten? Eller kanske inlindade i bomull? Inlindade i bomull under en sten, ja! Kanske de bluffar.

I två nätter i rad har jag nu haft riktigt hemsk ångest. För mig väller den in först på natten, då jag lugnat ner mig och sambon redan somnat. Jag tänker att det är skuggsidorna i mitt liv som bubblar upp till ytan och vill bli bearbetade. Rädslor jag har. Jag hinner bara lägga ner huvudet på kudden och slumra till lite så blir jag ”överfallen” av mörka tankar. 

Jag har bloggat tidigare om att det känns som jag är i skilsmässa med mig själv. Om nätterna blir det rättssak av eländet! Av någon anledning förlorar jag alltid de här ”rättegångarna” med mig själv och konsekvenserna gör mig livrädd. 

Försöker andas, lyssna på avslappnande grejer, sova på andra ställen så att jag bryter mönstret… Om jag lyckas somna är det bra, men på senare tid har jag börjat vakna upp efter nån timme med ny panik! Haha – trodde du att du skulle slippa undan så lätt… Ringde min sambo igår kväll och sa att jag tänker sluta drömma nu. Bara ligga lågt och försöka överleva med det jag har. Bli INGEN igen. Jag orkar inte försöka något nytt längre. Det slutar ändå aldrig bra. Det kommer inte att sluta bra den här gången heller.

Pernilla har ångest över saker hon inte kan kontrollera, sin sjukdom och allt vad det innebär. Man får ha respekt för den sorten. Jag hade den typen av ångest när jag fick endometrios och det var helt äckligt hemskt. Som tur fick jag bukt med det och ångesten försvann med den. Jag fick kontroll över mitt liv igen, i alla fall ur hälsosynpunkt. Jag hade tur, med andra ord!

Min nuvarande ångest som jag har kan jag råda bot på sålänge jag åtgärdar själva roten till det onda. Tänker nu helt logiskt –  ekonomin. Men jag fick mig faktiskt en tankeställare idag. En vän kom in till butiken och jag berättade om en dröm som jag haft tidigare i veckan. Hon gjorde direkt en klockren tolkning! Ah, det är DET det betyder… Tack Eva!!

Vet att andras drömmar är typ det sömnigaste man kan läsa om men för sakens skull, här kommer den;

Jag är i ett höghus som är jätte, jätte, högt. Jag får svindel och måste böja mig ner på knä för att känna mig stadigare. Ser ut genom fönstret och ser en lyftkran. Den står på samma nivå som min våning (öh i luften, glöm logiken här nu). Jag tittar på den och då börjar den veckla ut sin kran mycket högre än där jag står och då vill jag nästan spy för det är så obehagligt att tänka hur högt det är.
Konstig snabbspolning. Det är fest på våningen och jag är stajlad till tänderna. Jag står vid en trappa. En man står några steg ovanför mig och tar min hand för att leda mig till övre våningen. Skrattvarning nu- men det är Leonardo DiCaprio som tar min hand. Jag vill typ SPRICKA av stolthet. Tänk att han valt MIG av allihopa. Riktig eufori gånger tusen nu.
Väl framme på övervåningen blir det inte så roligt. Jag måste genomgå en massa tester, desinficeras och lägga mig i en smal tub för att komma till Leonardos kammare *skrattar så hårt när jag skriver detta nu, sorry*. Här drabbas jag av extrem klaustrofobi. Raka motsatsen till svindel men lika hemskt. Känner mig besviken men inte förvånad. Jag vaknar. 

– Du är rädd för att misslyckas, säger vännen. 

Jag tror också att det är där skon verkligen klämmer. Fast lite starstrucked av momentet i trappan ännu faktiskt. 😀 Försöker hålla fast vid den känslan.

I morse vaknade jag till ett knäpptyst sovrum. ”Hm, det verkar som att jag överlevt”, konstaterar jag. Greppar mobilen. Ser att jag fått ett mess från Tastemade, USA. What. Ajjah. Hade redan glömt. Fick ju hybris häromdan och bestämde mig för att försöka tänka ännu lite större än Sverige med mina matvideon. Kontaktade the mother of all mothers, alltså. De har inte svarat med någt; hello bla bla bla – bara:

– Do you have any videos to show us?

Shit, de har på riktigt svarat! Trodde jag inte. Precis vad jag behövde för att tända till igen. Steg direkt upp ur sängen och började jobba på min portfolio. Min strategi att sluta drömma går inte alls särskilt bra, som ni märker.

Den här dagen kanske går till historien till dagen jag började drömma om Los Angeles. Ångestfylld som fan, jo. Men lite hoppfullare än igår. Lite La La Land på det:

 

Har lyssnat mycket på den här sången idag, hehe. 



2 thoughts on “Here’s to the fools who dream”

  • Jättefint skrivet och modigt av dig att försöka om och om igen. Jag hoppas verkligen du lyckas med dina drömmar. Din text träffade mitt i prick i dag, läste texten du skrivit om kritik i går, också mycket läsvärd. Jag tycker att man kan läsa att du har hjärtat med då du skriver. Det skall jag försöka lära mig också. Har nyligen startat en egen blogg, du får gärna kolla den om du har tid. Men härligt att läsa lite pepp kring ämnet! Heres to they who dream. Foolish as they may seem. 🙂

    • Hej singelmamman! Jag blev glad av din kommentar <3 Många gånger funderar jag om jag alls når någon genom den här bloggen - och då är kommentarer som denna så tacksamma och uppmuntrande. Får mig att vilja skriva mer, och inte mindre.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.