Finlandssvensk kock, författare och entreprenör

Ett bakslag

Så fort man yttrar ordet ”harmoni” här på bloggen kommer livet och tar ner en på jorden igen. Eller, så dramatiskt var det kanske inte – men så kändes det i alla fall igår.

Photo by Loren Gu on Unsplash

Sent igår kväll satt jag och surfade på mobilen och till min bestörtning hade plötsligt alla ansikten på facebook förvridit sig på ett kusligt sätt! Jag blinkade. Refreshade sidan. Fortfarande samma sak! Tittar upp och konstaterar att jag är blind. Fast inte blind som i att allt är svart då – utan det jag ser smälter liksom ihop och går inte att greppa. Det är ungefär som att någon bökar omkring i mitt huvud och råkar trampa på sladden mellan hjärnan och ögonen. Nu fick jag ju detta att låta väldigt gulligt och harmlöst men det är riktigt obehagligt. Skulle någon säga; Malin, du har fått en hjärntumör nu, skulle jag tro dem. Så äckligt är det.

Jag har alltså fått tillbaka migränen efter två års underbar, ljuvlig paus. Trodde jag hade sluppit den för gott – och det hade jag samma dag kaxigt berättat åt en kund också. Så ironiskt! Men jag har slarvat med både kosten och tandställningen de senaste dagarna och i kombination med väderomslag, en ovanlig lång helgvila och lite PMS så pallade inte min hjärna att stå emot, helt enkelt. 

Jonas hittade ett paket sumatriptan från 2015 som lyckligtvis inte hade gått ut. Jag tog en tablett, och gick och la mig direkt. Hoppades att jag skulle somna innan den värsta huvudvärken tog vid. Det var då helvetet bröt ut.

Alltså, det var så hemskt. Från en helt obekymrad kväll i soffan till min egen personliga skärseld där i sängen, och det var inte så farligt fysiskt den här gången utan främst psykologiskt! Jag fick en sån otroligt hemsk ångest. Känslan jag fick i kroppen kan närmast beskrivas som post traumatisk stress och jag fick samtidigt lite panik av att plötsligt må så dåligt! Vad händer med mig? Jag har ingen kontroll över detta alls.

Psykologiskt hade jag förflyttats till senaste gången jag hade migrän sommaren 2015, precis efter att Jonas mamma gått bort. Alla de där känslorna av otrygghet, maktlöshet, tomhet och sorg bara bubblade upp till ytan och jag hade inget annat val än att bearbeta skiten. Jag kände mig ungefär som då man har riktigt hög feber och bara växlar in och ut mellan olika kusliga mardrömmar och man har en så underlig känsla i kroppen. Hur jag än försökte kunde jag inte landa i mig själv anno 2017, det var bara att vänta på sömnen och hoppas att jag är mitt vanliga jag igen när jag vaknar. 

Jag undrar om jag inte fick en ”bad trip” av den där medicinen. Läste i bipacksedeln att en dokumenterad biverkning är ångest.

Som tur vaknade jag följande dag till mitt vanliga jag igen, och det var ju en lättnad. Tillät mig själv att sova bort hela förmiddagen fast jag hade tänkt jobba. Sömnen är bästa botemedlet mot detta, det har jag lärt mig.

Är det något jag tar med mig ifrån den här händelsen så är det att;

ETT.
Trots att jag haft två bra år utan migrän och fysiska hinder nu (bara haft några mindre skov av endometrios) betyder det inte att jag är odödlig nu. Man måste jobba med sin hälsa hela tiden. Den är inte statisk! Om jag återgår till mina gamla vanor kommer jag också att få tillbaka symptomen. Bara att inse!

TVÅ.
Jag är på en mycket bättre plats nu 2017 än 2015, och mina problem är faktiskt ganska små idag även om det inte känns så alla gånger! Efter en resa i tidsmaskinen förstår jag det. Även om det här med att vara företagare fortsättningsvis är jäkligt tufft så är jag på god väg upp ur misären och alla såna här praktiska saker går ju att få styr på, ändå.
I min läkemedelstriggade-skärseld tänkte jag inte alls på karriären, bara på all sorg som jag måste acceptera. Cancer. Det är först ett verkligt problem. Och det går inte alls att värja sig mot den. Man kan bara undra vem som är nästa i kön. På något sätt måste man bara samla styrkan att gå igenom det igen och igen och igen. Jag har alltså noll dödsångest för min egen skull utan jag räds mest livet här på jorden när det händer andra.

Jag har en tendens att suga in sorgen och hålla uppe moralen fast ingen ens bett mig om det. Jag står inte ut, måste fixa allt. Måste coacha. Måste fundera hur jag ska vara för att vi ska komma vidare. Håller huvudet högt, tar tag i praktiska saker. Men jag känner att om det blir en nästa gång snart kan det väl slå lite hårdare på mig så att jag inte lämnar i den här värdighets-fällan igen och istället får riktigt knycklas ihop av förlusten. Men jag är liksom inte lagd åt det hållet. Det är det som är problemet. 

Jag har helt klart inte bearbetat sommaren 2015 ännu. Jag har något slags självinstiftat förbud på mig. Min sambo är så reserverad med sina djupaste känslor och om inte han gråter kan inte jag det heller. Spilld mjölk och vanliga frustrationer i vardagen kan jag gråta för men inte för hans mamma. Och även om jag intalade mig själv att det är okej; så vet jag inte hur man gör. Jag hittar inte knappen.

Har ni några råd till mig? 



2 thoughts on “Ett bakslag”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.