Finlandssvensk kock, författare och entreprenör

Man kan inte vara galet bra utan att vara lite galen också

Jag upplever just nu att jag har extremt bra work flow. Det är ett välkommet skov. Jag vaknar varje morgon full av idéer och spenderar hela dagarna med att förverkliga dem, skriva om dem, göra kreativa grejjer och jobba, jobba, jobba. Jag har så sjukt fint flow att jag nästan blir irriterad när jag måste ta matpaus. Jag blir besviken när kvällen kommer för jag vill inte att dagen ska ta slut. Vill fortsätta bada, liksom. Som ett litet barn som inte vill gå hem från stranden fast det blivit mörkt och kallt och händerna ser ut som russin. Du är galen! säger kanske mamman. Så säger folk om mig också. 

Träffade en gammal bekant i matbutiken en gång vars enda mening till mig var; ”du jobbar ihjäl dig”. Jaha? Det är väl isf hennes uppfattning om mig baserat på hennes relation till arbete, inte någon sanning. Det är väl kanske enklare att tänka att jag är en arbetsnarkoman än att jag är en driven entreprenör som drivs av något större än mig. Vilket för mig in på dagens ämne; jag, mitt mentala tillstånd och alla missuppfattningar om mig.

Jag brukar inte vilja skriva om min kreativitet och idérikedom här  på bloggen. Jag är rädd för att få någon bokstavsdiagnos slängd i ansiktet eller att någon ska dra paralleller till bipolaritet eller narcissism som tyvärr är ett släktdrag… Ingen nämnd, ingen klämd! 😉 Jag bara säger att jag har anlag för det. Så helt långsökt är det faktiskt inte.

Tro mig, jag frågar mig själv ofta om jag nog inte är ”lite sjuk i huvudet”. Inte för att jag skulle lida på något sätt. Inte alls – jag gillar att vara ”jag”. Men jag märker ju att jag är rätt udda och att ingen riktigt kan relatera till mig och det gör mig ärligt talat lite bitter ibland. Och som om det inte vore nog med att bli köksbords-psyko-analyserad hela tiden (alla som väntar på att jag ska bli utbränd – upp med en hand) så är det ju i detta samhälle totalt förbjudet att gå ut med att man ”tycker att man är smartare än alla andra”. Klockren narcissist, på den. Det är helt enkelt tryggast att bara hålla tyst. Men då igen är jag också extremt extrovert så det är dömt att misslyckas…

 

Jag har egentligen hela mitt liv lidit av vad jag kallar ”mental ensamhet”; och i kombination med stor kreativitet har jag känt mig ganska udda och missförstådd, vilket ofta gjort mig frustrerad och sorgsen. Det här låter så pinsamt dramatiskt alltihopa men det är sant, och jag vill kunna skriva om det. Jag träffade nyligen ett medium som sa att jag bygger min framgång på mitt lidande. Jag hanterar skiten genom att höja mig över den. Bli bättre. Jag söker… värdighet.

En period i mitt liv ville jag ärligt talat inte leva längre. Jag ifrågasatte starkt hela min plats här. När jag ser på foton från den tiden ser jag ut som ett skelett, vilket är konstigt för jag kan inte komma ihåg att jag någonsin slutat äta eller haft ätstörningar? Jag var hemskt olycklig, minns jag. Som tur var kom jag mig ur den där svackan.

Jag gick faktiskt till en kurator på sjukhuset när jag mådde som sämst men jag tyckte att han var så korkad att jag blev frisk i ren ilska. Jag pratade aldrig om min mentala kollaps igen utan låtsades som att det aldrig hänt. Jag skämdes så mycket för mig själv och mina suicidala tankar. Jag har fortfarande hackat på mig själv för allt det där men nu har jag släppt det. Jag tyckte att det var extremt patetiskt av MIG, men kan samtidigt känna enorm sympati för ungdomar som går igenom något liknande. Jag förstår och känner medlidande. Det är konstigt hur olika man behandlar sig själv och andra.

Mitt rop på hjälp i tonåren gjorde inte någonting bättre heller, jag var lika ensam inuti för det. Kanske ännu ensammare. Ingen förstod varför jag ”plötsligt” agerat så där. Kärleksbekymmer, antagligen, sas det. Så jag gick vidare. Ingen vits att försöka få någon att förstå mig, för de kan inte. Det enda som lite hjälpte mig var att jag råkade på andra ungdomar på sjukhuset som också led inombords. Så jag började i alla fall förstå att jag inte var unik i att må dåligt. På senare år har jag också förstått att jag hade faktiskt kunnat få bättre hjälp någon annanstans om jag försökt. Jag hade inte behövt fixa mig själv som jag gjorde, men det blir så när man är ”som jag är”. Man slutar lita på människor. Man litar bara på sig själv.

Den mentala ensamheten tar sig uttryck i att jag inte känner mig på samma våglängd som andra människor och jag känner mig extremt uttråkad då jag aldrig kan prata med någon på ”mitt sätt”. Jag inbillade mig länge att det är nåt fel på mig och att jag skämde ut mig då jag var så uttrycksfull. Jag skaffade aldrig någon bästis eller kompisgäng för jag tyckte alla andra barn var så barnsliga. Kanske för att jag var ett år äldre än många av dem (började skolan ett år senare). Samtidigt ville jag så gärna ha kompisar. Jag är ju social och glad. Men det blir liksom alltid på bekostnad av min egen personlighet, och det håller inte längden. Det blir inte äkta vänskap om man känner att man inte kan vara sig själv och att man inte har ett jämlikt utbyte med personen. Mamma sa att jag var så kräsen med mitt sällskap. Jag är fortfarande det.

Min mentala ensamhet är också en orsak till varför jag lärt mig att jobba ensam. Jag får otroligt mycket gjort. Omänskligt mycket gjort, faktiskt. Och det är därför jag ibland googlar ”ADHD” bara för att checka av att jag inte är mentalt obalanserad, i alla fall. Men det är jag inte, jag är säker på det! 

När jag inte har kunnat uttrycka mig utåt har jag istället sökt mig inåt, grävt djuuupt inom mig, och där har jag hittat min intuitiva förmåga och lyckats förfina den. Vilket för mig in på ännu en aspekt av mig som jag inte heller kan prata om i offentligheten. Min medialitet. Folk har bränts på bål för liknande uttalanden. Men alla kreativa människor är mer eller mindre intuitiva, så helt konstigt är det ju inte att jag skulle ha en utvecklad intuition också.

Var får man sina idéer ifrån? Meditera på den du. 🙂 Livet blir verkligen magiskt att leva om man vågar öppna upp för tanken om att det finns något mer. Varje dag får jag någon ny insikt som tar mig vidare. Kanske jag inte är så ensam i alla fall… Och när jag undrar något så tar det inte så länge förrän svaret ramla ner i knät på mig.

Jag lyssnade till exempel på podden värvet idag med Alexander Bard (alltså re-värdet intervjun). Som parentes måste jag berätta att jag fullkomligen älskar Alexander Bard som filosof. Hans visioner är minst sagt stimulerande, och han pratar ”mitt språk” (i högt tempo). Han sa så många bra saker som jag memorerade efteråt; men något som var extra förlösande för mig att höra var svaret på den här frågan;

Jag refererar;

Triumf: ”Blir du provocerad om jag frågar dig om du är lycklig?”
Bard: ”Näe, jag är en lycklig skit. Jag har dessutom en hypermanisk personlighet; och det apropå alla bokstavskombinationer folk har så; hypermanisk personlighet – det är det vad alla skulle vilja ha och folk drömmer om. Det är den där som vaknar på morgonen och går rakt upp, sätter sig upp i sängen, vill ha en kopp kaffe och börja göra saker. Det är inte ett maniskt flow som vid bipolaritet -som går totalt överstyr- utan det ligger just på den nivån när det är hanterbart! Förr kallade man den här personlighetstypen för en sangviniker, det vill säga; en glad skit. Och hypermanisk personlighet är en ganska bra beskrivning… och det är ganska träffande på mig. Min hjärna kokar hela tiden, den är igång och jag tycker att det är jättekul att den är igång och vill så mycket saker och så länge den är frisk och vill mycket saker så är livet roligt. ”

Det här var precis vad jag behövde höra idag. Tack. Googlade faktiskt på begreppet hypermani men kom bara till olika informationssidor om bipolär sjukdom. Så att… jag håller mig till Bards förklaring. 

Jag är en glad skit, helt enkelt. Och jag ska inte tänka mera på mitt mentala tillstånd. Bara fortsätta att vara jag. Det har ju gått bra hittills.



2 thoughts on “Man kan inte vara galet bra utan att vara lite galen också”

  • Jag läser det du skriver med ett leende på läpparna 🙂 Fick just i dagarna förklara för min familj att jag stundvis är manisk… men att det är okej och att jag lärt mig hantera det. Andra ser ju inte helheten på samma sätt som en själv, så det är lätt att kommentera om man handlar på ett sätt som aviker från ”normen” (vad det nu sen är…) Speciellt kreativa arbeten kräver liten galenskap, tycker jag, och går inte enligt klockan utan då måste man bara ta tillvara på flown när den en gång finns där. Jag tror nog att du själv vet hur galen du behöver vara för att komma dit du vill 😉

    • Hade sån morkkis för det här inlägget men blev lättad av din kommentar! Det är precis som du skriver 😊 tack

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.