Finlandssvensk kock, författare och entreprenör

Ibland måste man vara hård mot sig själv

Caroline bloggar idag om att hon vill sluta röka. Men att hon inte tänker vara så hård mot sig själv om det inte går. Hon påminner också läsarna om att det inte hjälper att höra att det är äckligt att röka, för förändringen måste komma inifrån. 

Låt mig ändå försöka puscha på litet… Här kommer tough love från mig! <3
Ni förstår, Caroline är hälsosinspiratör. Jag lägger ingen värdering i det uttalandet, det står på bloggen. Men det skulle nog vara tillräcklig motivation för mig att sluta. Så jag hoppas att du gör en cold turkey NU CARRO! INGET VELANDE NU! Visa vad du går för 🙂

Jag lyckades sluta röka. Mycket tack vare att jag just kände mig så äcklig. För att jag skämdes för det. För att jag kände mig som en looser.  Jag kände mig fången i ett tankemönster som hijackat min hjärna. Tänkte tankar åt mig. 

Räknas ett beroende som mental ohälsa? Jag vet inte. Men om ni inte kan förmå er själva att tänka att tobak i sig är skrämmande (för att det är så förknippat med njutning) så måste ni i alla fall hålla med om att själva beroendet i sig är skrämmande. 

Men säg mig, vaaaaarför är det så viktigt att understryka att man inte tänker sluta röka pga grupptrycket eller något som helst negativt? ”Det är bara av kärlek till mig själv”, ungefär. OMG, vi gör hela tiden en massa skit varje dag som INTE skriker self love någonstans.

Så här är det; grupptryck fick dig att börja. Det var knappast den inbjudande aromen 😉 Så vad är det för fel med att använda samma energi för att sluta? 

Vad jag förstått om Carro så anser hon överlag att det inte är bra att tänka negativa tankar.
Men då står jag också här nu och är rökfri och inte hon. 

 

De flesta bra saker jag gjort i mitt liv har startat ur en negativ känsla, oftast en känsla av skam. Och det är plågsamt. Men det är bara negativt om det har en negativ effekt. Jag tar alltid skiten och gör något positivt av det. När man får tillräckligt ”lejdon” gör man något åt saken. Därefter har skammen ersatts av raka motsatsen; stolthet.

Kanske är det därför vi ex-rökare älskar att skryta om att vi slutat? Blir såna besserwissrar? För att det finns en eufori i att klara av något som varit svårt. Och för att man sen ser på det hela i ett nytt ljus. Det är ju faktiskt bara att sluta. 

Förut intalade jag mig att man inte kunde leva ett ”bra liv” utan tobak. Att all njutning skulle försvinna. Att precis ALLT skulle tappa sin mening.  För nikotinet var ju ens LIV, inpräntat i ALLT. Hur skulle man klara av att ens arbeta utan tobakspaus? Fatta vilket destruktivt hjärnspöke…

Livet blev ju så mycket BÄTTRE sen jag fimpade! 

Det värsta med tobak enligt mig är att det mentalt (och alltså indirekt) hindrar en från så många saker. Det förstör all motivation till förändring! Hur ska man kunna starta nya vanor om man inte fixar sina ovanor först? Det kanske funkar en stund men absolut inte i längden.

Undermedvetet börjar tankarna gå så här;
Vad är det för vits att äta hälsosamt – om man ändå röker
Vad är det för vits att träna – om man ändå röker
Vad är det för vits att ta tag i sitt liv överhuvudtaget – om man ändå röker
Den där rökningen blir en ursäkt till inaktivitet och den vinner nästan alltid. Så trampar man på samma ställe i flera år bara för att rökningen är en sådan buzz kill men man vill ju inte sluta röka heller så att eh…

I hate to be the bearer of bad news, men försöka hjälper inte. Du måste bestämma dig. Och sluta ljug för dig själv. Det finns ingen rökare som vill sluta röka egentligen! Om du verkligen ville sluta hade du gjort det redan. Du måste tvinga dig. Och det är väl inget fel med det! Jag har tvingat mig till många bra saker här i livet. Det kallas att utmana sig.

Jag slutade rakt av utan hjälpmedel. Bytte miljö för att komma ur de där dåliga associationerna som; ingen fest utan tobak, inget kaffe utan tobak, nu är vi glada så vi går på tobak, nu är jag lessen så jag behöver en tobak, ska vi gå och snacka lite och ta en tobak tillsammans… Usch vad jag är stressad – tobak hjälper. Allt det här är bara BLAHAJJ. Kaffe är för det första mycket godare utan tobak TRUST ME. Och pulsen ökar av tobak och ångesten ökar av tobak.

Du ska absolut inte sluta för någon annans skull. Jag håller med om det. Och det här är inte menat som ett hatinlägg mot rökare. Eller ett hatinlägg mot Carro (hoppas att du förstår det). Men du får gärna ta det personligt och sårande – om det hjälper dig att sluta. För det är faktiskt huvudsaken.

Tack till alla som puschar mig med all möjlig svidande kritik. 
Fått mitt arsle ur vagnen. Gjort mig till en bättre (starkare) person.

Hälsningar, rökfri i 5 år
Never going back 

 

 



18 thoughts on “Ibland måste man vara hård mot sig själv”

      • För att jag ser dig som en inspirationskälla i köket och då passar liksom cigaretterna inte riktigt in. Men jag har ju iofs inte känt dig då du rökt. Vet också att du inte dricker så mycket alkohol och kopplar lätt ihop rökning med alkohol. Men ja, du ska bara se det som en bra sak att jag inte kan se dig med en cigarett i käften! 🙂

        • Haha ja det är väl en bra sak! Känner nog mig som en helt annan person också än tidigare. Tycker nog om sprit men har aldrig lyckats få i mig några volymer. Det tar bara stopp. Jag antar att det är en bra sak också!

  • Håller med om det du skriver (japp, rökte tills jag fyllde trettio och bestämde mig för att det räckte med sånt nu), och vill tipsa om en jättebra bok att ha som stöd då man vill sluta röka (lättläst, kort och o-flummig!): Alan Carrs Äntligen Icke-rökare. Kostar knappt nånting på tex Adlibris.

    • Tack för att du spinner vidare på mitt inlägg. Jag fick sviiiiidande kritik på facebook så började fundera om jag är nåt sorts inhumant freak som skrev som jag skrev 😛 All the love Pamppon, du är super!

  • ja! halleluja! tänkte precis samma sak när jag läste Cs blogg! det kändes himla viktit att säga att det inte var någon annans tanke som gjort att hon vill sluta.. 😉

    kämpa vidare! h.rökfri sen 2010.

  • Ja, vilket skönt inlägg. Tough love behövs ibland. Jag ansåg aldrig att jag var beroende av cigaretterna. Jag ”feströkte” väldigt länge. Intalade mig själv att jag röker bara när jag vill det, att jag egentligen inte är beroende. Men insåg sen när jag faktiskt slutade att jag var beroende av de där festciggen. Jag rökte på allvar i 10 års tid, feströkte vidare ännu i 10 års tid (vissa år blev det alltså bara nån enstaka cigarett) och helt utan nu i 4 år ungefär. Jag slutade för att jag insåg hur mycket lungkapaciteten backade efter varje cigg. Behövde aldrig några hjälp-preparat. Var hur lätt som helst att sluta. Bara jag intalade mig själv att det var det jag verkligen ville. Min mamma har varit storrökare hela sitt liv, rökt i över 50 år och hon har nu varit utan i 3 år. Det är en bedrift, och jag är så stolt över henne!

    • Jag smygrökte de sista åren, därav ”skammen” som jag skrev om. Det handlade mest om vem jag umgicks med, som godkände eller inte. Det kändes inte värt det längre, som du också skriver. Good for you – och hejja din mamma! Det raserar ju påståendet att man inte kan sluta för att man rökt för länge.

  • Bra Malin, ut med sanningen som verkar svida för många! Jag har också varit rökfri i 5 år, bästa jag gjort i mitt liv att sluta. Och jag håller med dig till hundra procent! Ville därför fylla på med ännu en BRA kommentar, för dom har du ju också fått många av! 🙂 You go girl!

  • När jag slutade röka för ca 7 år sedan bestämde jag mig. Nu räcker det. Som 24 åring hade jag rökt i 10 år redan och det tyckte jag var förjävligt! Bestämde ett datum ihop med en kompis men slutade lite tidigare ändå när jag inte riktigt fattade pointen med att vi skulle röka som dårar en vecka till innan vi fimpade. Samtidigt slutade nån på mitt jobb också röka, så då slapp jag ju hela den grejen också, kaffe-rök paus på jobbet (i stressigt kök så det brukade behövas tyckte vi ju då)
    Och fastän jag rökt så länge redan smygrökte jag för mina föräldrar än. Så löjligt men jag kunde bara inte röka inför dom! Av dom som slutade på samma gång som mig är det bara jag som är rökfri än, och jäääävligt stolt över det! Såklart kan mina graviditeter efteråt vara orsaken till att jag aldrig började igen, men jag vill gärna tro att jag klarat det utan den faktorn. Så alla som säger de vill sluta ger jag rådet att bara sluta! Jag köpte hem godis istället för nikotinsubstitut första veckan, och det var verkligen inte lätt. Men ändå var det det. Alla får ju göra som dom vill, alltid. Men sådär gjorde jag och det gick bra 🙂 Jag är glad att inte ha beroendet längre. Tanken på det idag gör att jag äcklas lite av mig själv, att jag gjorde så mot mig själv, mot min kropp. Jag är värd bättre än så.

    • Tack för din story, känner igen mig mycket! Min uppfattning är att sålänge folk gör ursäkter för rökandet kommer det att finnas kvar. Det finns ju faktiskt ingen bra ursäkt alls. Och det är fakta! Det känns skönt att kunna tänka själv igen och inte bara följa med strömmen. Skäms gör man ju nog för en hel del i livet, men man behöver ju inte tänka mer på det när man rättat till misstaget. Livet lär! Och det är meningen också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.